Att de bara de som den ena säger är rätt och så ska inget vara...

Känner mog psykiskt nedtryckt... 

Är de inte meningen att man ska känna sig älskad och bli tackad för de man gör.. Hur kan detta ha blivit så? 

Var ju inte direkt så här jag vill känna mig.. Vill vara glad och må bra.. Men mår bäst på jobbet så som de känns nu.. Funderar på att lägga mig tillgänglig dag som natt... 

Vad som kan få mig att må bra vet jag inte.. 

Detta med banken känns som de är mitt fel alltihopa att de är mitt fel att vi inte får lån.. Kommer alltid känna så.. 

Jag kommer alltid vara den som är den negativa och sura personen så som vissa säger.. 

Allting går åt helvete...

Kanske måste gå i parterapi?? Skulle de funka eller kolla andra lösningar? 

Vill känna mig stark för barnen och vara glad...

Det är dom som får mig att leva och vara den jag är..

Det är dom jag kämpar för..

Ibland känner jag bara att jag vill gå ut genom dörren och bara skrika... Men då hamnar man väl på hispan.. 

Att varje dag gå och känna att vid minsta fel kan tårarna komma..

Får se vad som händer framöver..